Spånvägar

Spånvägar

Tankar som syns och de som försvinner

Jag är på strövtåg och stärker benen.Jag tänker på livet och om böcker jag har läst eller vill läsa. Minnen kommer utan att jag vill, de är där utan nåd. När jag kommer hem är de geniala idéerna ofta borta. Men en och annan skärva försöker jag foga samman.

Strömma numera

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Thu, February 09, 2017 17:21:26
Bild: Udo Sponberg

Nu kan du höra berättelsen om liftaren som fick åka folkvagnsbuss till Marrakech (det var varmt). Harkrankens sista resa har blivit ljudbok på strömmingstjänsterna Storytel, Mofibo, Nextory och Bookmate. Genom Adlibris kan du ladda ned ljudfilen för 94 kronor, om du vill det. Hasse Aro läser.









  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post50

Ut i det blå

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Sat, December 31, 2016 14:59:19
Bild: Udo Sponberg

Jag har varit … i det blå. Smitit från mina plikter, bara låtit det gå. Jag har frångått mina principer. Jag har närapå lagt av, nu är jag här … ändå.

Jag har varit i en annan värld, långt tillbaka i tiden, så fjärran att det inte är sant. På så vis har jag agerat halvdant, kalla det nonchalant … med betoning på det sista. Nu är jag här igen, min vän.

Men du undrar vad jag har gjort, eller kanske inte, men likväl, och då säger jag bara att tiden har gått så fort. Jag har helt fräckt skrivit på mitt nya textprojekt vilket har varit som att suga på en bitterljuv konfekt, detta att klä idéer i en språkdräkt. Det har fyllt mitt intellekt, kalla det en ursäkt. Jag avslöjar inget om mitt nästa alster … jag håller dig på halster. Jo förresten, lite, för din nyfikenhet är väl ändå väckt. Precis som i min blogg och i mina böcker handlar det om förflyttning, så sett inget nytt. Men allt annat liknar inget annat. Jag har gått inåt och nått sidan 222.

Men jag har läst.

De Små Tingens Gud av Arundhati Roy var en annorlunda upplevelse, en bok att begrunda, ingalunda dålig, tvärtom, men att stanna upp inför, blunda, vänja sig vid, och, som taktik, vila och sedan fortsätta med nästa läsrunda. Det lönade sig att hitta bokens logik. Dessutom fann jag stilen unik. Det var som om läsningen hamnade i en termik, den lyfte mot allt högre fröjder. Tack du, som fick mig att nå bokens underbara höjder.

Elisabeth Åsbrink tog mig tillbaka till 1947, det är så hennes bok heter. Jag är född detta år, men sådana enskildheter undviker Elisabeth Åsbrink att berätta. Fast, i ärlighetens namn, min förlossning lämnade spår som tiden snart suddar ut. Men andra viktigare saker än min födelse består. Som till exempel, hur spartanskt George Orwell levde när han skrev boken 1984 och hur Simone de Beauvoir for över Atlanten i ren kärleksyra. I Indien upphörde britterna att styra och konflikternas konflikt om Palestina gick inte att avstyra. Den bara fortgår år efter år.

Så bar livet efter krigsdöden på nya missöden i de flöden som ju tiden är.

Jag vill lämna 2016 med att nämna en lovvärd bok av Nasser Naje Lazem, Drömmar i vaket tillstånd. Den handlar om en yttre och en inre färd i den nya värld som har blivit vår. Han skriver som om tingen har liv, det är ett rent trolleri. När Nasser segrar, då får du se på ren magi.

Så, kära vän, det går som det går, Gott Nytt År ändå!











  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post49

Bland klippor och skär

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Sun, August 21, 2016 10:39:13
Bild: Udo Sponberg

Här är några böcker jag har läst på sistone:

Besatta, äventyr med ryska böcker och människor som har läst dem av Elif Batuman.

Tidsklyftan av Jeanette Winterson, en omarbetning av Shakespeares Vintersaga med handlingen förlagd i vår tid.

William Shakespeare, Lev Tolstoj, det är stora namn.

Men jag måste nämna en tredje bok: Diktaren av Katinka Bille. En debutant och egenutgivare visar vad hon går för.

Evert Taube har en speciell plats i boken.

Handlingen utspelar sig i Bohuslän och i synnerhet på Flatön. Katinka Bille kallar boken för en spänningsroman och anslaget finns redan i första kapitlet när en flicka försvinner till föräldrarnas stora förtvivlan. På en så liten plats som Flatön blir folk naturligtvis indragna i mysteriet. Försvinnandet får änkan Paula att möta sitt förflutna, medan den nyblivna journalisten Cattis, som vikarierar på Bohusläningen, letar scoop.

Katinka Bille kan sina bohuslänska miljöer, vet saker om båtar och om livet bland klippor och skär. Mysteriet med flickan djupnar allt eftersom och upplösningen är dramatisk.
I bokens epilog möter vi diktaren och konstnären Evert Taube. Med honom får huvudpersonens nutid en förklaring i dåtiden. Det är vackert beskrivet.

Att bli utgiven på ett etablerat förlag är inte lätt. Tur då att handlingskraftiga människor struntar i det och ger ut på egen hand, speciellt när resultatet blir så bra som Katinka Billes Diktaren.











  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post48

Börja älska

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Wed, July 27, 2016 19:03:00

Boken på mitt nattduksbord just nu handlar om de kvinnliga soldaternas villkor i sovjetiska armén under andra världskriget.

Många röster får liv i Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Långsamt närmare jag mig slutet.

Samtidigt har jag läst Uppe på höjden av Assaf Gavron. Boken handlar om israeliska bosättare på ockuperat palestinskt område.
Hur tänker de, bosättarna? Vad driver dem? Hur ser relationerna mellan palestinier och israeler ut i vardagen? Och så vidare.



Jag hittar på nätet fakta om att de israeliska bosättningarna tar allt mer plats på det ockuperade Västbanken. Det verkar vara ett medvetet sätt att införliva området med Israel.

Jag förstår att bosättare är vanliga människor med olika värderingar. De är styrda av slumpen, religiösa övertygelser, byråkratiska beslut och/eller av egenintressen. Något annat hade förvånat mig.

Men det fattas något i bokens handling. Varför bara nuddar israelen och vänstermannen Assaf Gavron vid temat om bosättarna på höjden och palestinierna i dalen? Var motsättningen för svår för Gavron att hantera?



















  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post47

Dödsbra bok

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Mon, June 27, 2016 20:25:30

Du sköna utopi, måste du verkligen begära alla dessa uppoffringar? I boken Natt för gott hamnar läsaren i den bittra verkligheten under Europas blodiga och förskräckliga 1900-talshistoria.

Under senare tid har jag lyssnat på Radioföljetongens Världen av Juan José Millás samt Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel.

Dessutom har jag läst flera böcker, till exempel Tills något annat tar vid av debutanten Agneta Vorberg och den märkliga Natt för gott av den hyllade tyska författaren Jenny Erpenbeck.

Natt för gott är en säregen historia om en människa som dör flera gången om, först som barn, men som blir tonåring och dör, men blir kvinna, blir förvisad till Sibirien och dör, men gör karriär som författare i DDR, faller nedför en trappa och dör, men blir gammal och dör en åldrings död. Eller, rättare sagt, berättelsen är en tankelek. Vad skulle ha hänt om något annat inträffat än det som egentligen hände? På detta sätt beskriver den tyska författaren den europeiska 1900-talshistorien med världskrig, nazism, kommunism fram till Berlinmurens fall och det därefter. Här handlar det inte om en historisk skildring i dess egentliga mening utan om en snårig berättelse med om och men, hit och dit, från och till och fram och tillbaka. Jag har inte läst något liknande.

Den förstnämnda boken, Tills något annat tar vid av Agneta Vorberg, är en rak relationsroman med lyckligt slut. Så kan det också vara.





  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post46

Finfin recension

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Mon, June 27, 2016 10:25:32
Hans Menzing har kommit med en finfin recension av Spånvägar mellan himmel och jord i tidskriften Föreningen för Västgötalitteraturs andra nummer för året (2016-06-15). Boken finns att köpa hos nätbokhandlarna Adlibris, CDON och Bokus. Men du kan beställa ett exemplar genom mig personligen. Mejla udo.sponberg@udosponberg.se så skickar jag en signerad bok för 150 kronor.
Ur recensionen: "Boken handlar om livets resor i Västergötland men också ute över Europa. Även i vuxen ålder verkar de som skolresor, de ger minnen och underlag för fantasier: Signaturen Spån spånar om bygder han besökt."
"Det är en välskriven bok med många finurliga funderingar som lockar till leenden och eftertanken. Lättläst, men inte snabbläst. Det finns mycket under ytan i dessa skolresor genom livet."




  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post45

En svärm småfåglar

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Mon, May 02, 2016 18:08:29

På nattduksbordet bredvid min säng ligger boken Inte bara en gråsparv, med undertiteln 44 småfåglar i Göteborgsområdet. Författare till detta vackra verk är Lena Ekstrand.

En fågeltext varje kväll och jag somnar så gott. Nej, det blir gärna två småfåglar per lässtund. Pippina följer mig in i min nattliga vila. Björktrastar, gärdsmygar, grönsiskor, bofinkar – och allt vad de heter som drillar så fint i mina drömmar. Hussvalan, åh, det är en favorit, för att inte tala om koltrasten.

Nej, jag är ingen fågelexpert, långt därifrån. Just därför är det så njutbart att läsa Lena Ekstrands personligt skrivna bok. Jag får kunskaper och små anekdoter på köpet. Det är en glädje att få vistas i fågelvärlden – och fyllas av förundran. Lena Ekstrand tar med mig, den okunnige läsaren, in i ett kvittrande universum. På mina vandringar i naturen jollrar numer våren med nya läten.

Läsplattor och paddor i all ära, jag måste nämna den sinnliga känslan av att hålla den fysiska boken i handen. När du får syn på ett exemplar i en bokhandel nära dig (i Göteborg med omnejd skulle jag tro), ta då på boken, känn dess något sträva omslag, njut av att föra fingrarna över de spänstiga sidorna och upplev papprets perfekta tjocklek, njut av fotografierna och ta till dig den proffsiga layouten.

Jag tror inte mina fadersögon värderar bokens skönhet för högt, bara för att Lina Sponberg har stått för grafisk form och illustration. Och jag är glad att min fågelintresserade gamla kollega Jan-Åke Noresson har lyckats så väl med fotografierna.

Slutligen är jag inte ett dugg förundrad över att Lena Ekstrand hittat rätt i småfåglarnas sfär, som inom parantes sagt breder ut sig långt utanför Göteborgsområdet. I min värld har författaren alltid utmärkt sig som en språkkänslig och driven skribent, inte minst under åren som journalist på Göteborgs-Posten. Det kan jag intyga som gammal arbetskamrat och vän.







  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post44

Steg för steg

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Thu, April 14, 2016 16:45:13
Bild: Udo Sponberg

Stegen ekar och ljudet studsar mellan skallbenen. Jag vet varken ut eller in.

SR play spelar radioföljetongen Mannen utan öde av Imre Kertész. Uppläsare är skådespelaren Björn Granath. Hans röst är synkroniserad med bokens stämning. Det är en fruktansvärd berättelse, enligt min mening.Boken är bra, ohyggligt bra. Med min förförståelse är den nästan outhärdlig. Jag tror att boken berör existensens yttersta gränser. Jag kanske anar en koppling till Albert Camus tankar om den absurda lyckan.

I korthet handlar det om hur en fjortonårig yngling blir deporterad till koncentrationslägren under andra världskrigets slutskede. Pojken överlever, ett mirakel.

När György, som ynglingen heter, får reda på att koncentrationslägret Buchenwald är befriat är hans första reflektion att, varför pratar de inte om soppan som borde komma.

Jag ser på nätet att boken i en tidigare utgåva heter Steg för steg. Det är en passande titel. Den unge György är en helt vanlig budapestbo, en människa, som är kategoriserad som jude, vilket inte betyder något för honom. Inte mer än att han har en gul stjärna fastsydd på sina kläder. Och inte mer än at han blir kommenderad till arbetstjänst i ett oljeraffinaderi utanför staden. Och inte mer än att han, tillsammans med andra ungdomar, och senare äldre personer, blir fraktad i godsvagn till, som det är sagt, ett arbetsläger. Steg för steg blir György indragen i ett maskineri som verkar ganska logiskt. Björn Granaths ”naturligtvis” återkommer i uppläsningen, torrt och kargt. Vi följer den unge György från hans aningslösa perspektiv, han vet inget om framtiden. Det är min egen kunskap som skapar den fruktansvärda spänningen.

Från uppläsningen, när György är hemma igen: Fick du gå igenom många fasor? och jag svarade att det berodde på vad han menade med fasor. Jag hade säkerligen – sa han då, med något besvärad uppsyn – fått hungra och lida brist på mycket, och antagligen hade de väl slagit mig också, och jag sa: ”Naturligtvis."

Man kan kalla Györgys överlevnad för ett mirakel. Han själv lever i stunden, som kanske fjortonåringar gör, dras steg för steg in i nästa ögonblick, utan egentliga känslor. Han märker rök med konstig lukt från skorstenarna i Auschwitz, bär cementsäckar, lever i baracker och tält, fryser, är hungrig, har diarréer, får svåra sår, är ett ögonblink från att bli ett lik, blir räddad – och återvänder till Budapest efter krigsslutet. Det är först nu han förstår att han aldrig kan glömma det han har varit med om. Det blir hans liv. Och det är när han är tillbaka som han känner hatet. På frågan vem han hatar svarar han: ”Alla.”

Det finns en absurd tanke Imre Kertész ger uttryck för och som György säger: ”Det är om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar.”

Var det inte något liknande Albert Camus uttryckte i Myten om Sisyfos, Sisyfos som i den grekiska mytologin släpade på en sten uppför ett berg i all evighet? Camus skriver om livets meningslöshet och om att inse villkoret med värdighet: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
Jag, med kunskap om det förflutna, vet att vi inte kan acceptera koncentrationsläger och antisemitism. Aldrig mer har blivit ett slitet mantra. Det Imre Kertész gjorde, tror jag, var att beskriva den yttersta absurditeten som visade sig vara verklig.

Nu har jag nästan gått vilse.


















  • Comments(0)//blogg.udosponberg.se/#post43
Next »