Spånvägar

Spånvägar

Tankar som syns och de som försvinner

Jag är på strövtåg och stärker benen.Jag tänker på livet och om böcker jag har läst eller vill läsa. Minnen kommer utan att jag vill, de är där utan nåd. När jag kommer hem är de geniala idéerna ofta borta. Men en och annan skärva försöker jag foga samman.

Steg för steg

SpånvägarPosted by Udo Sponberg Thu, April 14, 2016 16:45:13
Bild: Udo Sponberg

Stegen ekar och ljudet studsar mellan skallbenen. Jag vet varken ut eller in.

SR play spelar radioföljetongen Mannen utan öde av Imre Kertész. Uppläsare är skådespelaren Björn Granath. Hans röst är synkroniserad med bokens stämning. Det är en fruktansvärd berättelse, enligt min mening.Boken är bra, ohyggligt bra. Med min förförståelse är den nästan outhärdlig. Jag tror att boken berör existensens yttersta gränser. Jag kanske anar en koppling till Albert Camus tankar om den absurda lyckan.

I korthet handlar det om hur en fjortonårig yngling blir deporterad till koncentrationslägren under andra världskrigets slutskede. Pojken överlever, ett mirakel.

När György, som ynglingen heter, får reda på att koncentrationslägret Buchenwald är befriat är hans första reflektion att, varför pratar de inte om soppan som borde komma.

Jag ser på nätet att boken i en tidigare utgåva heter Steg för steg. Det är en passande titel. Den unge György är en helt vanlig budapestbo, en människa, som är kategoriserad som jude, vilket inte betyder något för honom. Inte mer än att han har en gul stjärna fastsydd på sina kläder. Och inte mer än at han blir kommenderad till arbetstjänst i ett oljeraffinaderi utanför staden. Och inte mer än att han, tillsammans med andra ungdomar, och senare äldre personer, blir fraktad i godsvagn till, som det är sagt, ett arbetsläger. Steg för steg blir György indragen i ett maskineri som verkar ganska logiskt. Björn Granaths ”naturligtvis” återkommer i uppläsningen, torrt och kargt. Vi följer den unge György från hans aningslösa perspektiv, han vet inget om framtiden. Det är min egen kunskap som skapar den fruktansvärda spänningen.

Från uppläsningen, när György är hemma igen: Fick du gå igenom många fasor? och jag svarade att det berodde på vad han menade med fasor. Jag hade säkerligen – sa han då, med något besvärad uppsyn – fått hungra och lida brist på mycket, och antagligen hade de väl slagit mig också, och jag sa: ”Naturligtvis."

Man kan kalla Györgys överlevnad för ett mirakel. Han själv lever i stunden, som kanske fjortonåringar gör, dras steg för steg in i nästa ögonblick, utan egentliga känslor. Han märker rök med konstig lukt från skorstenarna i Auschwitz, bär cementsäckar, lever i baracker och tält, fryser, är hungrig, har diarréer, får svåra sår, är ett ögonblink från att bli ett lik, blir räddad – och återvänder till Budapest efter krigsslutet. Det är först nu han förstår att han aldrig kan glömma det han har varit med om. Det blir hans liv. Och det är när han är tillbaka som han känner hatet. På frågan vem han hatar svarar han: ”Alla.”

Det finns en absurd tanke Imre Kertész ger uttryck för och som György säger: ”Det är om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar.”

Var det inte något liknande Albert Camus uttryckte i Myten om Sisyfos, Sisyfos som i den grekiska mytologin släpade på en sten uppför ett berg i all evighet? Camus skriver om livets meningslöshet och om att inse villkoret med värdighet: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."
Jag, med kunskap om det förflutna, vet att vi inte kan acceptera koncentrationsläger och antisemitism. Aldrig mer har blivit ett slitet mantra. Det Imre Kertész gjorde, tror jag, var att beskriva den yttersta absurditeten som visade sig vara verklig.

Nu har jag nästan gått vilse.


















  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.